En ny dag...

Idag är en ny dag. Och den första dagen på vägen tillbaka för Britta.

Jag ska kortfattat försöka berätta vad som nu har hänt. Igen. Dels för att jag personligen har haft stora problem med att hitta information om detta så att om någon, någonstans är i samma situation som jag var i får möjligheten att kanske vara mer förberedd och få svar på fler frågor än vad jag fick.

Men att få ner det såhär, svart på vitt, är även ett sätt att sätta punkt. Det slutar här. Det här är sista sidan av detta kapitel i Brittas liv och eventuellt även mitt.

Igår morse så säger Stefan till mig när jag sitter vriden i soffan med armarna på bakkanten och huvudet lutat i armvecket:
- Vad du tittar ut hela tiden..
- Ja, jag vet. Jag ska försöka sluta.

Jag skulle egentligen ha varit uppe i Umeå och tävlat Bella vid det här laget. Men något den morgonen fick mig att stanna hemma. Jag kan inte sätta fingret på vad, det var en känsla... en känsla som sa att jag behövdes hemma idag.

Jag satt alltså och tittade ut på Britta. Som jag alltid gjort senaste veckan så fort tillfälle getts. Annars har jag skapat tillfällen så att jag har kunnat stå i fönstret och bara titta.
"Vad gör hon? Äter hon? Viftar hon inte mycket på svansen? Kommer det blod?"

Så när jag ännu en gång tittar ut genom fönstret vid 12:30 tiden och ser att något hänger ut ur Britta, för att vara mer detaljerad: Fölets huvud. Då var det bara att springa. För allt vad jag var värd. Då jag inte hinner uppfatta situationen och bedöma varför fölet hänger ut sådär, så ringer jag min granne som har haft ett antal föl. För jag trodde att fölet helt enkelt hade fastnat. Jag förstod inte varför hon gick runt. Och alla hästar gick på led efter henne. Varför låg hon inte ner och fölade?

Han var inte hemma, men sa åt mig att ta in hästen i stallet. Så jag tar Britta och under tiden har även Stefan kommit ut.. med rakblad.
Vägen in till stallet var overklig. Där gick jag med älskade Britta som hade sitt föl hängandes med huvudet ut ur henne. Livlöst.
Tårarna brann så hårt och jag hade svårt att låta bli att hulka och gråta högt. Vilket är så hemskt egentligen, för det är väl det sista hon behöver. En hysterisk matte.
Väl inne så får jag verkligen panik. Jag visste att jag var tvungen att skära upp henne då hon är caslicksydd, men jag kunde inte. Jag bara skrek till Stefan att jag inte kunde. Då sa han att jag skulle gå ut så skulle han göra det. Och det är det största någon gjort för mig, speciellt när jag vet att han inte känner sig helt säker med hästarna och har stor skräck för blod. Så att han erbjuder sig att göra detta när han ser att jag inte klarar det..
Men vi behövde aldrig för när jag backade mot dörren för att byta plats med honom så la hon sig ner och då kom fölet.

Och där kan man kanske tro att det är över. I mångas liv kanske det hade varit så. Jag ska ju uppenbarligen lära mig allt den hårda vägen så... Britta släppte inte efterbörden. Så jag fick ringa ut veterinär som kom och satte in diverse hormoner för att få henne att börja krysta. Samtidigt som han drog i efterbörden. Vilken inte vill släppa då allt är så omoget när hon inte är fullgången.

Timmarna gick och jag fick ta ut henne i ensam hage och där satt jag, först tillsammans med min vän Marlene och sen ensam. När vi sitter där, jag och Marlene,så försöker Britta titta in genom fönstret till hennes box och gnäggar dovt. Där inne ligger fölet. Så där står hon och kämpar för att få ut efterbörde, mer eller mindre slutkörd och samtidigt så ligger hennes fölunge därinne, död. Det är svårt att beskriva känslan. Som mamma så exploderar ens hjärta i molekyler. Och som hästägare så känner jag mig fruktansvärt skyldig. Jag har orsakat detta, jag har satt henne i den situation hon är i. Jag, ingen annan. Två år i rad dessutom.

När Marlene hade åkt hem,  så satt jag där och tittade på Britta som stod i ett hörn och krabbade med framhoven, slog huvudet i snövallen och sen sänker huvudet mot marken och benen viker sig.
Så det var bara att ringa ut veterinär igen. För nu fanns det en risk att hon hade inre blödningar.
Vi var alltså tvungna att få ut resterande del av placentan och  alla hinnor fort.

Fem timmar senare så är allt ute. Veterinären gjorde ett enormt jobb. Han drog och lirkade med det där och jag stod där med Brittas huvud i min famn. Som jag skrev förra året: Vid stunder som denna så finns ett band till ens häst som inte går att beskriva.
I samma stund som allt kommer ut så däckar hon på plats. Hon lägger sig platt ner i boxen, totalt utmattad.

Och nu börjar eftervården, istället för att försöka hjälpa ett föl att dia så får jag alltså medicinera min häst. Vilket jag absolut vill göra! Men jag sörjer ändå det vi aldrig fick. Det som återigen ligger i en skottkärra. För i den skottkärran ligger alla mina drömmar, förväntningar och förhoppningar. Inte bara för vad jag hade hoppats på när det gäller detta föl, utan även för vad Brittas liv skulle bestå av.

För min största sorg och flesta tankar snurrar nu runt Britta och hennes liv. Hon är mitt yttersta ansvar och hon betyder väldigt mycket för hela min familj, även andra personer i mitt liv har starka band till henne. Och det nu upp till mig att avgöra vad som ska hända.

Anledningen till att jag betäckte henne i första början för 3 år sedan är att hon har dåliga bakknän, hon håller inte för hoppning men skulle absolut fungera som dressyrhäst. Men jag är inte intresserad av dressyr...?
Det är en FANTASTISK häst detta. Hon är en dröm för vilken dressyryttare somhelst. Det har jag fått bekräftat många gånger. Och det gör ont att veta att jag inte har tiden och intresset för den grenen som krävs för att ge henne den chans hon förtjänar.

MEN, jag har bestämt mig för att sätta igång henne nu. Hon ska få en sista ärlig chans. Jag kommer att få kämpa och vrida mig själv in och ut, men jag gör det för hennes skull. Och med hjälp av lite folk som lovat att hjälpa till med detta, bl.a Stefan som ska skritta henne i några veckor, så kommer det att gå bra tror jag. Det är hon värd.
Sen om det kommer att innebära att jag tävlar henne i dressyr eller någon annan, det får framtiden utvisa.

Så nu börjar vägen tillbaka för en häst som i mina ögon är en diamant. Det bästa jag har, min bästa vän och den som är anledningen till att jag är där jag är idag. Både häst- och ridmässigt men även överlag i mitt liv. Att vi bor där vi bor är pga av henne, vilket gör att mina barn får växa upp i en miljö som jag själv önskat få göra. För hade jag inte haft henne så hade vi inte flyttat hit.
Hon är början på allt bra. Och nu ska jag göra vad jag kan för att visa att jag uppskattar henne och älskar henne. Hon är inte värdelös i mina ögon för att vi inte lyckades få ett föl. Hon är dyrast i världen!

Sen vill jag tacka framförallt Stefan och Marlene. Tack för att ni så osjälviskt ställer upp på mig, varje gång. Marlene, du är min ängel.. tack för att du var på plats så snabbt!
Och alla andra som på ett eller annat sätt visat omtanke: Tack! Det värmer..